Söndertrasade själar

Folk brukar tro att jag är från vettet,
Men i stället för att försöka reparera,
Vill de diagnosticera och placera,
Fånga, straffa, låsa in och glömma bort.

Denna ständiga känslomässiga abort,
De lämnar mig aldrig ifred,
Jag får aldrig, på riktigt, vara med,
I deras gemenskap finns för mig bara utanförskap.

Jag lägger min sista energi på att skapa,
Livfulla färger och mönster,
Jag målar hus med öppna fönster,
Där jag släpper in de som behöver.

Där samlar jag all kärlek jag har över,
För att rama in sorgsna söndertrasade själar,
Som hela livet blivit trampade på sina hälar,
Och spottade på tills de drunknat i självförakt.

Akta er för att komma för nära vårt tilltufsade kollektiv,
Taggarna är utåt för er som inte menar väl,
För er som alltid följt oss hack i häl,
Och våldtagit oss med era falska spel.

Dagen kommer då ni ser er själva i spegeln,
Och riktar glåporden inåt som vassa spikar,
Ni kommer att överösa er själva med elaka pikar,
Tills spegelglaset krossas likt de själar ni trasat sönder.

Då har ni ingen sköld som skyddar mot omvärldens dömande blickar,
Då kommer ni att blottas för oförståndets vanmäktiga beteende,
Ni kommer att krossas av människans hånfulla leende,
Och innerligt önska att någon räckte er handen.

Fru Ångest och Herr Panik

Jag ser på dig med förundran i min blick,
Jag tänker på dig med beundran i mina tankar,
Jag rör vid dig och känner hur våra hjärtan bankar,
I takt med våra andetag medan tiden står stilla.

Du stillar min gnagande oro,
Du lindrar min ångest och min rastlöshet,
Ersätter den med naken vakenhet,
Som gör att jag stilla somnar i din trygga famn.

Omfamnade av varandra möter vi världen,
I hemlighet och tystnad tassar vi på tå,
Jag lutar mig mot dig och hör ditt hjärta slå,
Och dina leende ögon lugnar i skydd av trädets skugga.

Skuggade av maskerade demoner,
Jagade av vassa minnen och inre hån,
I våra själar hörs öronbedövande dån,
Som river upp och rubbar vår balans.

En baldans med Fru Ångest och Herr Panik,
Som avslutas med en drink gjord på skräckfyllda illusioner,
Omgivna av fisförnäma damer och arroganta baroner,
Skålar vi påhejade av uppjagade tankar.

Tankade av livsförtret och återkommande depressioner,
Kravlar vi oss uppför uppförsbackar av glassplitter,
För att nå krönet och översköljas av uppmuntrande fågelkvitter,
Lugnande medicin för våra trötta sinnen och vår tappade livslust.

Lusten väcks i våra kärlekstörstande kroppar,
Utsvultna söker vi oss till varandra,
Och låter fingrarna vandra,
Längs vår nakna hud.

Hårdhudade och ovana vid själslig närhet,
Trevar vi försiktigt framåt,
I ett gränsland mellan skratt och gråt,
Där våra fingrar provar nya stigar.

Stigande förhoppningar i en kravlös relation,
Där två kroppar förenas och blir till en,
Nyfiket undrandes vad som händer sen,
När kyssarna trängt sig genom de sista försvaren.

Vi eftersöker varandras svar,
På aldrig sinande frågor och funderingar,
Försöker föreställa oss varandra i olika munderingar,
För att skapa oss bilder av vilka vi är och vilka vi skulle kunna vara.

Goda avsikter och rena känslor av äkta vara,
Gör att vi trasslar in oss i varandra och håller fast,
Från den ivriga kärleken tar vi ingen rast,
I stället vilar vi ständigt i varandras närhet.

Heta kyssar och varma smekningar,
Växlas med mjuka ord och ljuva melodier,
Vi skapar imaginära tavlor och vackra symfonier,
I vårt utforskande av vår nyväckta kärlek.

En kär lek mellan två ensamma människor,
En hon och en han som söker efter någon som förstår,
Någon som tränger sig igenom även de tätaste snår,
För att reda ut den vildvuxna vilsenheten, så frön och sätta skott.

Skotta stigarna rena från snö och smuts,
Sopa rent dem från salt och grus,
Öppna upp för solens strålar och vindens sus,
Och plantera vackra växter där sumpmark förvandlats till frodiga rabatter.

Många gånger har jag erbjudit rabatt vid köp av mitt liv,
I ett försök att avsluta mitt eviga lidande,
I stunder när jag tröttnat på mitt ständiga kvidande,
Och tappat allt hopp på själslig helning.

Hela tiden finns ensamheten hos mig,
Gnagandes försöker den äta upp det som går att kalasa på,
Och oron kedjar fast mig när jag försöker gå,
Så jag blir en klaustrofobisk fånge i mig själv.

Skälvande bryter jag mig loss och påbörjar min jakt efter friheten,
Men tappar bort mig i den täta dimman, vilse i min egen själ,
Orden tryter och jag är nära på att svälta ihjäl,
Där jag planlöst vandrar omkring i det slukande mörkret.

Retsamma hån från mitt eget inre,
Begränsar min framfart och saktar ned min strid,
De destruktiva tankarna tar vid,
Och får mig att sjunka allt djupare i gyttjan.

Mitt bland detta gytter av nedåtgående spiraler,
Dyker det upp en spännande och vacker gestalt,
Som tar mig i handen och säger ”Friheten är nästa anhalt”,
Och jag lystrar och följer i hans fotspår.

Allt som oftast spårar verkligheten ur,
När spöken jagar en bort från all logik,
När meningsfulla ord förvandlas till tomma skrik,
Och när spruckna minnen skapar olösliga pussel.

Det är då naiva nyfikna pussar,
Får en att börja agera och vakna till liv,
Förpassa allt det mörka till ens innersta arkiv,
Vilket ger en välbehövd paus från att fly från livet.

Vetskapen om att det finns någon som vill vara nära,
Någon som förstår bättre än någon annan,
Någon som lyssnar utan att ta sig för pannan,
Översköljer mig med känslor av trygghet och lättnad.

Att existera i din närhet är förbluffande lätt,
En kyss från dig jagar bort allt som skrämmer mig,
Jag undrar i min tystnad ”Hur kan det komma sig?”,
Och inser att jag funnit världens vackraste människa.

Själslig akustik

Jag drar fingrarna genom ditt silkeslena hår,
Kysser varsamt din pulserande hals,
Bygger labyrinter längs med dina nakna lår,
Där känslor och tankar dansar vals.

Jag lyssnar till ditt bultande hjärta med örat mot ditt bröst,
Där dina trygga andetag stillar mina oroliga sinnen,
Det skälver i min kropp när jag hör din lugnande röst,
Som försiktigt reder ut mina trassliga minnen.

Mina läppar löser korsord på din kropp,
Och jag skapar rebusar med mina ivriga fingrar,
Jag nästlar mig in i ditt blodomlopp,
Där jag tystnaden och ensamheten skingrar.

Jag ristar in kluriga gåtor på din rygg,
Förundras av mysterier i din hemliga blick,
Dina snälla ögon gör att jag känner mig trygg,
Och får mitt hjärta att hoppa till ett ögonblick.

Våra nyfikna fingrar flätas samman av ömsesidig fascination,
Och skapar ett färgsprakande lövverk av nyvunnen kärlek,
Tillsammans ger vi oss ut på en kroppslig exkursion,
Där vi utforskar varandra med ömma ord och lekfullt smek.

Våra trängtande munnar möts, ackompanjerade av ljuv musik,
När vi delar våra andetag i takt till pulsens melodi,
Våra försiktiga känslor vibrerar av själslig akustik,
Tills de exploderar i ett passionerat fyrverkeri.

Hjärnans ofelbara logik ger vika för hjärtats plötsliga makt,
Vars rungande rytm inbjuder till eftersökt vila och komfort,
Det oigenomträngliga försvaret är inte längre på sin vakt,
I den nyskapade verkligheten där trasigheten trillar bort.

Intellektets paranoia

Snubblar på livets olycksaliga leende,
Halkar på den otillgängliga tillgängligheten,
Faller handlöst mot den oframkomliga asfalten,
Skrapar upp gömda sår av inre smärta.

Där ord skapas av misär,
Och skrik döljs av djupt ingrodda hemligheter,
Som gömmer sig i venerna och kapillärerna,
Pulserar omkring tillsammans med trögflytande blod.

Hjärtat bultar sakta,
Långsamma slag som knappt hörs,
Och än mindre syns,
För någon annan än min inneboende ensamhet.

Kval, envishet, rädsla och självförakt,
Brottas om det ekande utrymme,
Som knappt existerar och ändå känns överväldigande,
Stort, mäktigt och ödsligt.

Där själen har flytt kroppen,
Tagit den villkorslösa kärleken och naiviteten med sig,
Och lämnat plats för inget annat än,
Tvivel, illamående och obehag.

Där hjärtat inte litar på någon eller något,
Smyger omkring misstänksamt och dokumenterar,
Misstänkta beteenden, handlingar, leenden,
Snabba rörelser, höjda röster och illvilliga blickar.

Där intellektet misstror hjärtat och skapar egna tolkningar,
Där känslor betraktas som virus i systemet,
Där signaler av upprymdhet är lika med brister,
Förödande skavanker som skvallrar om felkonstruktion.

Hjärtat bultar snabbt, slår några extra slag;
Korrumperat? Svagt? Vanställt?
Bäst att stänga av det, föra bort det,
Sälja det till högst bjudande på auktion:

”Hjärta ur funktion,
Rostigt och trasigt,
Det har älskat i många år,
Men har nu mist sin förmåga,

Perfekt för den som vill ha något att,
Putsa, restaurera, laga,
För den som vill älska,
Så att hjärtat börjar slå igen.”

Den spöklika katten

Som en spöklik katt går jag över gatan,
Utan att veta vart jag är på väg,
Utan någon tanke på vad som ska bli av mig,
I mitt så kallade liv.

Disträ i min egen sagolika värld,
(Sagor är inte alltid vackra),
Springer jag genom skogen barfota,
Med blicken fäst på himlavalvet.

Mina nakna fötter skrapar mot den barriga jorden,
I jakt på stigen och mina drömmar,
Som hela tiden springer före,
Retas och ropar att jag aldrig kommer att hinna ifatt.

Snubblar på en rot och landar i ett hav av giftiga svampar,
I fuktig mossa andas jag in den unkna stanken,
Och undrar vart livet tog vägen,
(Tog det den vägen?).

En enhörning betar från en färgsprakande lönn,
Men enhörningens horn är brutet,
Och plötsligt ser jag,
Att den dricker blod.

Skogen byter stämning och mossan färgas röd,
Himlen fylls av vindpustar av ångestfull oro,
På marken samlas blodtörstiga kreatur,
Som skriker mot den svarta himlen av frost.

Mitt i allt faller jag ihop naken på knä,
Bönar och ber inför världen att sluta,
Som svar får jag piskrapp från pilträdets vassa grenar,
Och en ekorre viskar i mitt öra att jag inte längre är älskad.

De giftiga svamparna vaknar till liv,
Binder fast mig med sina rötter,
Och en fladdermus skrattar och skriker,
Att ingen kommer att minnas mitt meningslösa liv.

Marken börjar skälva,
Stenar faller åt alla håll,
Marken öppnar sig och ut väller,
Miljoner svarta klibbiga larver.

De går till attack mot mig, tänger sig in i mig,
Frossar på mitt innanmäte,
Tills allt som finns kvar,
Är ett tomt själlöst skal.

Det ekar inom mig av tomhet,
Rädsla och ångest är det enda som finns kvar,
Och det som gör ondast är,
Att ingen någonsin kommer att märka någon skillnad.

Flickan med tårar i själen

En flicka med tårar i själen,
Tårar som bildat floder i hennes vener,
Och kanaler i hennes omlopp.
Ett hav av sorg döljer sig i hennes inanmäte,
Men utanpå syns bara ett skal av tomma leenden.

En flicka med ögon i själen,
Bilder som susar i ultrarapid för hennes inre ögon,
Fruktansvärda bilder av stympade kroppar,
Fantastiska bilder av berusande spektrum,
Mixade i en stor orkan av blandade känslor.

En flicka som lever i två världar,
Som aldrig vet vart hon hör hemma,
Som känner sig ensam och vilse vart hon än går,
Som aldrig ser på riktigt fast hennes ögon är öppna,
Som använder apati som ett försvar mot vässade ord.

En flicka som är fångad i två världar,
Med galler och taggar som blockerar vägen ut,
Med labyrinter som hindrar hennes framfart,
Ett mörker som fördunklar hennes bisarra fantasi,
Och röster som förbannar hennes existens.

En flicka som försöker hålla skenet uppe,
Ett leende och glada skratt är allt dom ser,
En levande skrattattack är vad dom vill ha,
En hjälpande hand när dom behöver det som mest,
Någon som lyssnar och nickar medstämmande när dom pratar.

En flicka som försöker hålla sig vid liv,
En flicka med tårar som rinner nedför hennes kind,
Själens spegel som försöker skrika ett rop på hjälp,
En själ som skriker och skriker och skriker,
Men fram kommer bara kvävda ljud som ingen hör.

En flicka som snart inte orkar kämpa längre,
För känslorna inom henne som aldrig tränger igenom det hårda skalet,
Samlar krafter och förvandlas till en känslomässig bomb,
Som skapar explosioner av ångest och kaotiska illusioner,
En stubin av panik som väntar på att tändas av hennes felsteg.

Mitt i kaoset, paniken och instängdheten finns flickans själsfrände,
Den enda som ser igenom hennes hårda skal och dolda försvar,
Han är den som värmer och viskar lugnande ord i hennes öra,
Den som kysser tårarna från hennes våta, söndergråtna kinder,
Och som lyser upp mörkret med varma, kärleksfulla kramar.

Mellan flickans två världar finns flickans vägvisare,
Som skapar en bro mellan världarna och hjälper henne genom labyrinten,
Han skapar förståelse i hennes förvirring och lugn i hennes kaos,
Han väcker henne ur apatin och reder ut de trasiga känslorna,
Hjälper henne att se något vackert bland allt smutsblandat oförstånd.

Han kan inte radera hennes kaos och sudda ut hennes hemska illusioner,
Kan inte tysta de förrädiska rösterna eller hindra hennes snedsteg,
Men han är den enda som ser henne för den hon är och som vunnit hennes tillit,
Och utan hans ärliga ögon och hans nästan overkliga existens,
Vore hennes liv inte värt att kämpa för.

 

Symbios

Förut var du lite skymd,
Liksom gömd på min vind,
Nu fyller du min rymd,
Likt en virvelvind.

Jag vill ha dig nära varje sekund,
Aldrig vara längre än en meter bort,
Jag njuter av dig jämt, varenda stund,
Vi förstår varann, vi är av samma sort.

Jag vill ha dig här nu,
Känna din rygg mot mina bröst,
Älskade underbara du,
Jag vill vaggas till sömns av din röst.

Jag har aldrig förut känt såhär innerligt starkt,
Hela jag dansar omkring i ett lyckorus,
Det är som om jag fått en känslomässig infarkt,
Av kärlekens stormande, ivriga brus.

Jag vill alltid ha dig hos mig, andas i symbios,
Omfamna dig tills spökena släpper taget om din själ,
Vår kärlek ska växa sig mäktigt grandios,
När vi lever på varandra svälter vi aldrig ihjäl.

Jag vill pussa bort dina onda drömmar,
Viska vackra, lugnande ord i ditt öra,
Klösa bort alla känsloladdade minnen som ömmar,
Så att du snart bara änglasång kan höra.

Jag vill fylla dig med värme och trygghet,
Få dina tankar att äntligen slappna av,
Jag vill göra sagor till din verklighet,
Föra dig till drömmarnas befriande hav.

Ta med dig på äventyr i drömmarnas land,
Där vi kan sväva fritt utan bekymmer,
Där studsar vi omkring hand i hand,
Tills dagen är kväll och det skymmer.

Då promenerar vi längs stranden i månens sken
Bort från våra rastlösa, sömnlösa liv,
Sen somnar vi tryggt intill en Bodhi-gren,
Och skapar tillsammans ett vackert motiv.

Känslornas kaotiska ramaskri

Du har förpestat min själ,
Spridit gift i min kropp,
Du kan inte mena väl,
Snälla låt det ta stopp.

Varma smekningar, ljuva löften,
Kalla handlingar, svekfulla ord,
Din iskalla list har huggit mig i höften,
Du kallar det kärlek, jag kallar det mord.

Svallande känslor, het romantik,
Förtrollar mig, raderar mitt förstånd,
Fyller mina vener som giftig arsenik,
Försöker kravla mig upp, men jag är ur stånd.

Stjärnornas lyster bländar mig,
Svävar tyngdlöst omkring i rymdens ovisshet,
Euforin räcker mig handen och säger hej,
Tappar balansen, till mitt stora förtret.

Kvar är endast tystnadens sot,
Som fängslar kärleken med bojor,
Vad har jag att sträva mot?
Färgglada regnbågar, lekfulla kojor?

Varför tappade jag naiviteten på vägen?
Vad hände med det ändlösa modet?
Varför brändes mina vackra drömmar?
Var de utdaterade, inte på modet?

När det är modernt att leva i tragedi,
I krossade drömmar av glas,
Vad händer då med livets magi?
Ska livet alltid bestå av kras?

Eller är det här bara en fas?

När ska jag kunna förlita mig på kärleken än en gång,
Släppa kontrollen och flyga iväg på dess sköra vingar?
När ska jag luta mig mot din trygga famn, din vackra sång,
Och njuta av ljuv musik och glittrande klockor som klingar?

När ska jag sluta vara rädd för att kärleken förringar?

Kommer jag någonsin igen drömma vackra drömmar,
Ryckas med av min tidigare så färgglada naiva fantasi?
Kommer jag någonsin slippa ett hjärta som ömmar,
Och kaotiska känslor som ständigt skapar ramaskri?

Kanske gömmer sig tryggheten nånstans inuti?

 

Ångestens avgrund

Kan inte förklara mitt inre kaos,
Så fångad i mitt röriga mörker,
Saknar fönster att fly igenom,
Och en vindpust som låter mina vingar flyga.

Lever i en ständig karusell,
Där hästarna gnäggar skadeglatt,
Och elefanterna tar stryptag,
Med sina djävulska snablar.

Tivolimusiken spränger i mitt huvud,
Och säger åt mig att mörda,
Befaller mig att lemlästa mina älskade,
Men jag  vägrar!

Därför blir jag straffad,
Slagen, sparkad, piskad.
Tårarna väller över och blodet stänker,
Lämnar känslofyllda avtryck på väggarna.

Min sängkammare känns främmande,
Kall, hotfull, skrämmande,
Ger mig ingen ro,
Fyller mig med rastlöshetens illvilliga längtan.

Befria mig från smärtan,
Bränn min nakna kropp!
Tortera min sargade själ,
Och trampa på mig!

Snälla gör som jag säger!
Gör så att rösterna i mitt röriga inre tystar,
Håller käften,
Lämnar mig ifred!

I mitt huvud är det aldrig tyst,
I mitt huvud står det aldrig still.
Det går bara runt runt runt,
Som i ett djävulskt kretslopp.

Korta perioder av mani,
Som leder till ramaskri,
Långa perioder av ångest och panik,
Där ingen i omgivningen märker ett skit.

Välkommen till min osynliga värld,
Där känslor inte syns,
Där smärta inte känns,
Men där ångesten frodas.

Välkommen till min trädgård av ångest,
Som ständigt vattnas av rösternas hånfulla kommentarer,
Hotfulla uppmaningar,
Och blodiga straff.

Vässade naglar är det enda som känns,
Snälla, ge mig något som bränns!
Ni må kalla mig självdestruktiv,
Ni må kalla mig ett maniskt freak,

Men den tillfälliga smärtan,
Är det enda som skrämmer,
Hotar, isolerar, uppmanar,
Skickar iväg ångesten på semester.

Jag vandrar omkring i ångestens avgrund,
Snubblar fram i panikens djungel,
Bestiger självföraktets berg,
Och faller i mörkrets ravin.

Allt utan mening och mål,
Utan mening och mål,
Utan mening och mål,
I själen växer ett stort svart hål.

Känslomässig konkurs

Känslor som inte går att kontrollera,
Sparkar mig blodig,
Fyller mig med ett mörkt tomrum,
Som gör luften så tung,
Att den inte längre går att andas.

(Jag kvävs)

Tårar som inte går att stoppa,
Som blodiga knivar rispar de mina kinder,
Sveper bort mitt leende,
Ger mig en käftsmäll,
Som får mig att tappa balansen.

(Jag faller.)

Destruktiva tankemönster ekar i mitt huvud,
Röster som skriker och slåss,
Och vägrar hålla käften,
De ger mig migrän och gör mig illamående,
Jag vill spy, spy på livet.

(Håll käften! Lämna mig ifred!)

Sylvassa kommentarer som skär genom mitt hjärta,
Lämnar det styckat i ett känslomässigt blodbad,
”Du är en fruktansvärd människa”,
”Du förtjänar inte att leva”,
”Världen vore bättre utan dig”.

(Vad har jag för rätt att stanna kvar?)

Var ska jag ta vägen utan dig,
Vart finns min trygghet nu?
Ett steg ut i det okända,
Är mer än jag orkar bära,
Hur ska jag då klara,
En evighet av ovisshet?

(Jag drunknar i ett hav av mörker.)

Gå du, gå bara, jag vill inte ha dig kvar,
Mina känslor är som bortblåsta,
Kvar finns bara frustration,
Irritation och aggression.
Gå du bara, lämna mig ifred,
Jag klarar mig bättre på egen hand.

(Lämna mig inte, stanna kvar!)

Orden piskar, tomheten bränns,
Övergivenhet, självförakt,
Helvete, vad det känns,
Allt går för fort,
Jag hinner inte med,
Det skrämmer mig,
Vad är det som händer?

(Kom tillbaka!)

En tom lägenhet som ekar av saknad,
Sorg och missförstånd,
Avsaknad av känslor,
Och ändå fylls tomrummet av,
Sorg, kärlek och förlorad vänskap.

(Jag älskar ju dig.)

Förvirrade känslor,
Frustrerande panik,
Jag skriker, skriker, skriker,
Ut alla kvävda känslor av,
Kärlek och naivitet.

(Varför blev det såhär?)

Jag har gjort slut med en pojkvän,
Förlorat en vän, en livskamrat,
En trygghet att vila mig mot,
Den person som fått världen att snurra,
Och hindrat mig från att falla.

(Hur ska jag hålla mig över ytan utan dig?)

Alla gånger som du tröstat mig,
Hållit om mig, funnits där för mig,
Hindrat mig från min maniskhet,
Fått mig att slappna av och somna i din famn,
Dragit upp mig från stupet innan jag,
Fallit in i ett oändligt mörker,
Med vassa taggar och blodiga galler,

Instängd i hopplösheten.

(Vart finns den hjälpande handen nu?)

Allt var inte bra mellan oss,
Jag mådde så in i helvete dåligt ibland,
Du bedrog mig, du spottade på mig,
Du behandlade mig som luft,
Som om jag inte existerade.

(Men jag var din luft.)

Tomma hot, meningslösa ord,
Tyckte du,
Men det blev vårt avslut,
Det ledde till vår uppgörelse,
Plötsligt var mina ord inte längre,
Tomma hot, meningslösa ord.
Plötsligt fick de en mening.

(Varför insåg du inte det tidigare?)

Jag försökte varna,
Försökte öppna dina ögon,
Men du spelade monopol med mina känslor,
Ett känslomässigt monopol,
Där min kärlek inte var mer värd,
Än några hotell på Norrmalmstorg.

(Hur kunde du göra så mot mig?)

Nu har jag raserat din värld,
Vår värld,
Min trygghet,
Tappat fotfäste,
Gått vilse i trassliga virrvarr av känslor.

(Var är min kompass när jag behöver den?)

Du har alltid lett mig på rätt spår,
Visat mig vägen,
Den normala vägen,
Bort från maniska anfall,
Tokiga infall,
Och depressiva perioder.

(Vem ska kunna stoppa mig nu?)

Men kanske var vi för olika?
Vi har på något vis alltid levt i olika världar,
Du har nog aldrig riktigt förstått mig,
Inte sett vem jag verkligen är,
Eller accepterat min mörka sanning.

(För hur skulle du nånsin förstå?)

Kanske har vi alltid vetat att det skulle bli såhär,
Men vi har skjutit på det,
För vi hade det ju så tryggt,
Med rutiner och inte alltför många,
Långa sömnlösa nätter.

(Men var fanns du i min ångest?)

Jag har alltid någonstans känt,
Att jag varit för konstig för dig,
Att du inte velat se mig,
För den jag egentligen är,
Inte velat se bortom det påklistrade skalet.

(Vem är jag egentligen?)

Vart i helvete är mitt liv på väg,
Vart ska jag ta vägen?
Min enda trygghet har jag stött bort,
Famlar nu i mitt ensamma mörker,
Utan något ljus i tunneln,
Och utan någon ryggrad.

(Varför inte göra slut på skiten?)

Vilse, ensam, famlar i mörkret,
Snubblar, tappat fotfästet, ramlar omkull,
Drunknar i ett hav av lera och taggiga snår,
Kan inte andas, inte se, inte resa mig,
Paniken kväver mig,
Jag får ingen luft.

(Hur ska jag någonsin ta mig upp igen?)

Ångest, smärta, sorg, 
Jag är så ensam, så rädd,
Vem ska nu hålla mig i handen,
Och leda mig genom livet?

(Snälla, kom och skräm bort mörkret!)

Jag älskar dig så oerhört,
Men känslorna finns inte längre kvar,
Jag vill ha dig som vän,
Men det vet du inte om du klarar av,
Det är som en kniv genom hjärtat,
Som om du skär upp min rygg,
Med en oslipad brödsåg,
Bänder upp mitt skinn,
Och låter blodet långsamt sippra ned,
För min nakna kropp.

(Och du som alltid varit så rädd för blod.)

Skrämmer jag dig verkligen så?
Är dina känslor så starka att du inte vågar vara nära?
Kommer du aldrig någonsin igen,
Vilja vara hos mig,
Ge mig en kram,
Och viska att allt kommer att bli bra?

(När har du någonsin gjort det verkligen menat det?)

Nu är jag ensam kvar,
Dränkt av salta tårar,
Som svider längs mina,
Tårdränkta kinder,
Bedövad av de elaka rösterna i huvudet,
Som skriker och skäller och tjatar,
Kan ni inte bara hålla käften?
Lämna mig ifred!

(Jag vill inte ha er här.)

Kanske är det här slutet,
På sagan utan lyckligt slut,
Känslomässig bankrutt,
Hotellet har gått i konkurs,
Nu finns bara tomma baracker,
Fulla av skit och gammalt bråte,
Som inte längre duger något till,
Som för länge sen är kasserade,
Meningslösa, värdelösa.

(Precis som jag.)