En flicka med tårar i själen,
Tårar som bildat floder i hennes vener,
Och kanaler i hennes omlopp.
Ett hav av sorg döljer sig i hennes inanmäte,
Men utanpå syns bara ett skal av tomma leenden.
En flicka med ögon i själen,
Bilder som susar i ultrarapid för hennes inre ögon,
Fruktansvärda bilder av stympade kroppar,
Fantastiska bilder av berusande spektrum,
Mixade i en stor orkan av blandade känslor.
En flicka som lever i två världar,
Som aldrig vet vart hon hör hemma,
Som känner sig ensam och vilse vart hon än går,
Som aldrig ser på riktigt fast hennes ögon är öppna,
Som använder apati som ett försvar mot vässade ord.
En flicka som är fångad i två världar,
Med galler och taggar som blockerar vägen ut,
Med labyrinter som hindrar hennes framfart,
Ett mörker som fördunklar hennes bisarra fantasi,
Och röster som förbannar hennes existens.
En flicka som försöker hålla skenet uppe,
Ett leende och glada skratt är allt dom ser,
En levande skrattattack är vad dom vill ha,
En hjälpande hand när dom behöver det som mest,
Någon som lyssnar och nickar medstämmande när dom pratar.
En flicka som försöker hålla sig vid liv,
En flicka med tårar som rinner nedför hennes kind,
Själens spegel som försöker skrika ett rop på hjälp,
En själ som skriker och skriker och skriker,
Men fram kommer bara kvävda ljud som ingen hör.
En flicka som snart inte orkar kämpa längre,
För känslorna inom henne som aldrig tränger igenom det hårda skalet,
Samlar krafter och förvandlas till en känslomässig bomb,
Som skapar explosioner av ångest och kaotiska illusioner,
En stubin av panik som väntar på att tändas av hennes felsteg.
Mitt i kaoset, paniken och instängdheten finns flickans själsfrände,
Den enda som ser igenom hennes hårda skal och dolda försvar,
Han är den som värmer och viskar lugnande ord i hennes öra,
Den som kysser tårarna från hennes våta, söndergråtna kinder,
Och som lyser upp mörkret med varma, kärleksfulla kramar.
Mellan flickans två världar finns flickans vägvisare,
Som skapar en bro mellan världarna och hjälper henne genom labyrinten,
Han skapar förståelse i hennes förvirring och lugn i hennes kaos,
Han väcker henne ur apatin och reder ut de trasiga känslorna,
Hjälper henne att se något vackert bland allt smutsblandat oförstånd.
Han kan inte radera hennes kaos och sudda ut hennes hemska illusioner,
Kan inte tysta de förrädiska rösterna eller hindra hennes snedsteg,
Men han är den enda som ser henne för den hon är och som vunnit hennes tillit,
Och utan hans ärliga ögon och hans nästan overkliga existens,
Vore hennes liv inte värt att kämpa för.
trubbelmakaren 