Snubblar på livets olycksaliga leende,
Halkar på den otillgängliga tillgängligheten,
Faller handlöst mot den oframkomliga asfalten,
Skrapar upp gömda sår av inre smärta.
Där ord skapas av misär,
Och skrik döljs av djupt ingrodda hemligheter,
Som gömmer sig i venerna och kapillärerna,
Pulserar omkring tillsammans med trögflytande blod.
Hjärtat bultar sakta,
Långsamma slag som knappt hörs,
Och än mindre syns,
För någon annan än min inneboende ensamhet.
Kval, envishet, rädsla och självförakt,
Brottas om det ekande utrymme,
Som knappt existerar och ändå känns överväldigande,
Stort, mäktigt och ödsligt.
Där själen har flytt kroppen,
Tagit den villkorslösa kärleken och naiviteten med sig,
Och lämnat plats för inget annat än,
Tvivel, illamående och obehag.
Där hjärtat inte litar på någon eller något,
Smyger omkring misstänksamt och dokumenterar,
Misstänkta beteenden, handlingar, leenden,
Snabba rörelser, höjda röster och illvilliga blickar.
Där intellektet misstror hjärtat och skapar egna tolkningar,
Där känslor betraktas som virus i systemet,
Där signaler av upprymdhet är lika med brister,
Förödande skavanker som skvallrar om felkonstruktion.
Hjärtat bultar snabbt, slår några extra slag;
Korrumperat? Svagt? Vanställt?
Bäst att stänga av det, föra bort det,
Sälja det till högst bjudande på auktion:
”Hjärta ur funktion,
Rostigt och trasigt,
Det har älskat i många år,
Men har nu mist sin förmåga,
Perfekt för den som vill ha något att,
Putsa, restaurera, laga,
För den som vill älska,
Så att hjärtat börjar slå igen.”
trubbelmakaren 