Ångestens avgrund

Kan inte förklara mitt inre kaos,
Så fångad i mitt röriga mörker,
Saknar fönster att fly igenom,
Och en vindpust som låter mina vingar flyga.

Lever i en ständig karusell,
Där hästarna gnäggar skadeglatt,
Och elefanterna tar stryptag,
Med sina djävulska snablar.

Tivolimusiken spränger i mitt huvud,
Och säger åt mig att mörda,
Befaller mig att lemlästa mina älskade,
Men jag  vägrar!

Därför blir jag straffad,
Slagen, sparkad, piskad.
Tårarna väller över och blodet stänker,
Lämnar känslofyllda avtryck på väggarna.

Min sängkammare känns främmande,
Kall, hotfull, skrämmande,
Ger mig ingen ro,
Fyller mig med rastlöshetens illvilliga längtan.

Befria mig från smärtan,
Bränn min nakna kropp!
Tortera min sargade själ,
Och trampa på mig!

Snälla gör som jag säger!
Gör så att rösterna i mitt röriga inre tystar,
Håller käften,
Lämnar mig ifred!

I mitt huvud är det aldrig tyst,
I mitt huvud står det aldrig still.
Det går bara runt runt runt,
Som i ett djävulskt kretslopp.

Korta perioder av mani,
Som leder till ramaskri,
Långa perioder av ångest och panik,
Där ingen i omgivningen märker ett skit.

Välkommen till min osynliga värld,
Där känslor inte syns,
Där smärta inte känns,
Men där ångesten frodas.

Välkommen till min trädgård av ångest,
Som ständigt vattnas av rösternas hånfulla kommentarer,
Hotfulla uppmaningar,
Och blodiga straff.

Vässade naglar är det enda som känns,
Snälla, ge mig något som bränns!
Ni må kalla mig självdestruktiv,
Ni må kalla mig ett maniskt freak,

Men den tillfälliga smärtan,
Är det enda som skrämmer,
Hotar, isolerar, uppmanar,
Skickar iväg ångesten på semester.

Jag vandrar omkring i ångestens avgrund,
Snubblar fram i panikens djungel,
Bestiger självföraktets berg,
Och faller i mörkrets ravin.

Allt utan mening och mål,
Utan mening och mål,
Utan mening och mål,
I själen växer ett stort svart hål.

Den felande länken

Ligger hopkrupen på den söndertrasade källarmattan,
Nedslagen av mina egna tankar,
Stympad av mina förlorade drömmar,
Trampad på av den mörka hopplösheten,
Och utmattad av det långa sökandet efter frihet.

Har förlorat förmågan att känna något annat än desperation,
Och mina tankar går i så många olika riktningar samtidigt,
Att jag inte ens orkar fundera över,
Varför allt blivit som det blivit.

Det är jag som svartar ned,
Som gör det ljusa mörkt,
Och förvandlar prinsessor,
Till monster.

Det är jag som är,
Solförmörkelsen;
Den felande,
Snärjande,
Länken.

Att skapa meningar i meningslösheten

Snappar upp tunna ord från din sargade själ,
Från ditt för länge sedan uttorkade, livlösa hjärta.

Skriver mörka meddelanden,
Med blod från din såriga, ärrade hud,
Klädd av dödsrunor ristade med kolsvart bläck.

Bildar förvirrat meningar,
Tagna ur saltet från dina tårar.
Stannar upp och sätter bindestreck,
Med frågetecken efter,
När jag ser hur tårarna börjar torka.

Gör ett mellanrum under dina,
Knappt märkbara,
Andetag,
Och stannar upp,
Väntar,
Tänker till.

Börjar förstå att slutet är nära,
När din hud skiftar färg,
Dina läppar viskar ”frid”,
Och jag skriver ett snabbt,
”Farväl”

Men det är inte förrän jag hör ditt kvävda,
Panikslagna,
Skrik,
Som jag förstår att allt är över,
Att du är borta, försvunnen,
Utraderad,
Som jag sätter punkt.

Vad jag inte förstått tidigare,
Är att det inte bara är du som försvinner med punkten,
Med punkten försvinner också alla du älskar,
Bryr dig om.
Med punkten försvinner även jag.

När jag hör ditt kvävda skrik,
Inser jag att skriket egentligen inte kommer från dig,
Utan från världens inre,
Som gråter av ilska,
Och skriker av sorg.

Hur ska vi kunna leva i en värld,
Som inte längre vill leva?