Intellektets paranoia

Snubblar på livets olycksaliga leende,
Halkar på den otillgängliga tillgängligheten,
Faller handlöst mot den oframkomliga asfalten,
Skrapar upp gömda sår av inre smärta.

Där ord skapas av misär,
Och skrik döljs av djupt ingrodda hemligheter,
Som gömmer sig i venerna och kapillärerna,
Pulserar omkring tillsammans med trögflytande blod.

Hjärtat bultar sakta,
Långsamma slag som knappt hörs,
Och än mindre syns,
För någon annan än min inneboende ensamhet.

Kval, envishet, rädsla och självförakt,
Brottas om det ekande utrymme,
Som knappt existerar och ändå känns överväldigande,
Stort, mäktigt och ödsligt.

Där själen har flytt kroppen,
Tagit den villkorslösa kärleken och naiviteten med sig,
Och lämnat plats för inget annat än,
Tvivel, illamående och obehag.

Där hjärtat inte litar på någon eller något,
Smyger omkring misstänksamt och dokumenterar,
Misstänkta beteenden, handlingar, leenden,
Snabba rörelser, höjda röster och illvilliga blickar.

Där intellektet misstror hjärtat och skapar egna tolkningar,
Där känslor betraktas som virus i systemet,
Där signaler av upprymdhet är lika med brister,
Förödande skavanker som skvallrar om felkonstruktion.

Hjärtat bultar snabbt, slår några extra slag;
Korrumperat? Svagt? Vanställt?
Bäst att stänga av det, föra bort det,
Sälja det till högst bjudande på auktion:

”Hjärta ur funktion,
Rostigt och trasigt,
Det har älskat i många år,
Men har nu mist sin förmåga,

Perfekt för den som vill ha något att,
Putsa, restaurera, laga,
För den som vill älska,
Så att hjärtat börjar slå igen.”

Bild

Trasig mekanik

Förvirrade tankar,
Trasig mekanik,
Ett hjärta som bankar,
I tanklös tragik.

Gått vilse i själen,
Tappat all lust,
Blivit av med befälen,
I panikartad dust.

All ork raseras,
Av ett huvud som spränger,
All ångest graveras,
I en värld som kränger.

Exploderande smärta,
Brännande substans,
Påträngande svärta,
En själ ur balans.

Blommorna tystnar,
Alla pärlor dör ut,
Allting går sönder,
Till slut.

Bild

En tragiskt vilsen liten själ

Den eviga rastlösheten väcker ångesten,
Och ger mig aldrig någon ro.
Den lämnar endast utrymme för;
Ensamhet,
Vaksamhet,
Vilsenhet,
Tomhet,

Benen rör sig framåt,
Hjärtat bultar snabbt,
Andetagen känns tunga och framtvingade.

Vandrar omkring i en väntan på ingenting,
Och undrar om fladdermusen som cirkulerar förbi,
Tittar på mig och tänker:
”En sån tragiskt vilsen liten själ.”
Innan den flyger vidare,
Och lämnar mig åt nattens mörker,
I sällskap av själens plågsamma klotter av trasiga minnen.

Kylan utifrån uppfattas inte av min kropp,
Men inombords fryser själen,
Av blodet som rör sig alldeles för långsamt i mina ådror,
Och piskas av maktlöshet och självförakt.

Vargen klöser sönder mitt skinn för att bryta sig ut,
Ut från fängelset av hatisk vrede,
Bort från smattrande illasinnande tankar,
Ut mot friheten som suktar bortom horisonten.

Men vargen blöder och haltar kraftigt,
Stapplar fram längs labyrinter av fallna hjältar,
Förlorade själar i havet av någonstans och inget alls,
Sjunker ihop bland ruttnande löv och gråskaliga monster,
Som för länge sedan slutat andas,
Som för länge sedan slutat plågas,
Som för länge sedan slutat älska,
Som för länge sedan slutat leva.

[Länge leve den förfinade friheten,
Där känslor blir till luft,
Och luft blir till vakuum,
Som kväver dig sakta.

Där någonting blir ingenting,
Och världen blir till slocknade gnistor av,
Misslyckad livslust,
Byggd på bortkastad tillit;

En djävulsk invit,
En saddistisk rit,
En förförisk svit,
Av ingrodd skit.]

Bild