Intellektets paranoia

Snubblar på livets olycksaliga leende,
Halkar på den otillgängliga tillgängligheten,
Faller handlöst mot den oframkomliga asfalten,
Skrapar upp gömda sår av inre smärta.

Där ord skapas av misär,
Och skrik döljs av djupt ingrodda hemligheter,
Som gömmer sig i venerna och kapillärerna,
Pulserar omkring tillsammans med trögflytande blod.

Hjärtat bultar sakta,
Långsamma slag som knappt hörs,
Och än mindre syns,
För någon annan än min inneboende ensamhet.

Kval, envishet, rädsla och självförakt,
Brottas om det ekande utrymme,
Som knappt existerar och ändå känns överväldigande,
Stort, mäktigt och ödsligt.

Där själen har flytt kroppen,
Tagit den villkorslösa kärleken och naiviteten med sig,
Och lämnat plats för inget annat än,
Tvivel, illamående och obehag.

Där hjärtat inte litar på någon eller något,
Smyger omkring misstänksamt och dokumenterar,
Misstänkta beteenden, handlingar, leenden,
Snabba rörelser, höjda röster och illvilliga blickar.

Där intellektet misstror hjärtat och skapar egna tolkningar,
Där känslor betraktas som virus i systemet,
Där signaler av upprymdhet är lika med brister,
Förödande skavanker som skvallrar om felkonstruktion.

Hjärtat bultar snabbt, slår några extra slag;
Korrumperat? Svagt? Vanställt?
Bäst att stänga av det, föra bort det,
Sälja det till högst bjudande på auktion:

”Hjärta ur funktion,
Rostigt och trasigt,
Det har älskat i många år,
Men har nu mist sin förmåga,

Perfekt för den som vill ha något att,
Putsa, restaurera, laga,
För den som vill älska,
Så att hjärtat börjar slå igen.”

Den spöklika katten

Som en spöklik katt går jag över gatan,
Utan att veta vart jag är på väg,
Utan någon tanke på vad som ska bli av mig,
I mitt så kallade liv.

Disträ i min egen sagolika värld,
(Sagor är inte alltid vackra),
Springer jag genom skogen barfota,
Med blicken fäst på himlavalvet.

Mina nakna fötter skrapar mot den barriga jorden,
I jakt på stigen och mina drömmar,
Som hela tiden springer före,
Retas och ropar att jag aldrig kommer att hinna ifatt.

Snubblar på en rot och landar i ett hav av giftiga svampar,
I fuktig mossa andas jag in den unkna stanken,
Och undrar vart livet tog vägen,
(Tog det den vägen?).

En enhörning betar från en färgsprakande lönn,
Men enhörningens horn är brutet,
Och plötsligt ser jag,
Att den dricker blod.

Skogen byter stämning och mossan färgas röd,
Himlen fylls av vindpustar av ångestfull oro,
På marken samlas blodtörstiga kreatur,
Som skriker mot den svarta himlen av frost.

Mitt i allt faller jag ihop naken på knä,
Bönar och ber inför världen att sluta,
Som svar får jag piskrapp från pilträdets vassa grenar,
Och en ekorre viskar i mitt öra att jag inte längre är älskad.

De giftiga svamparna vaknar till liv,
Binder fast mig med sina rötter,
Och en fladdermus skrattar och skriker,
Att ingen kommer att minnas mitt meningslösa liv.

Marken börjar skälva,
Stenar faller åt alla håll,
Marken öppnar sig och ut väller,
Miljoner svarta klibbiga larver.

De går till attack mot mig, tänger sig in i mig,
Frossar på mitt innanmäte,
Tills allt som finns kvar,
Är ett tomt själlöst skal.

Det ekar inom mig av tomhet,
Rädsla och ångest är det enda som finns kvar,
Och det som gör ondast är,
Att ingen någonsin kommer att märka någon skillnad.