Känslomässig konkurs

Känslor som inte går att kontrollera,
Sparkar mig blodig,
Fyller mig med ett mörkt tomrum,
Som gör luften så tung,
Att den inte längre går att andas.

(Jag kvävs)

Tårar som inte går att stoppa,
Som blodiga knivar rispar de mina kinder,
Sveper bort mitt leende,
Ger mig en käftsmäll,
Som får mig att tappa balansen.

(Jag faller.)

Destruktiva tankemönster ekar i mitt huvud,
Röster som skriker och slåss,
Och vägrar hålla käften,
De ger mig migrän och gör mig illamående,
Jag vill spy, spy på livet.

(Håll käften! Lämna mig ifred!)

Sylvassa kommentarer som skär genom mitt hjärta,
Lämnar det styckat i ett känslomässigt blodbad,
”Du är en fruktansvärd människa”,
”Du förtjänar inte att leva”,
”Världen vore bättre utan dig”.

(Vad har jag för rätt att stanna kvar?)

Var ska jag ta vägen utan dig,
Vart finns min trygghet nu?
Ett steg ut i det okända,
Är mer än jag orkar bära,
Hur ska jag då klara,
En evighet av ovisshet?

(Jag drunknar i ett hav av mörker.)

Gå du, gå bara, jag vill inte ha dig kvar,
Mina känslor är som bortblåsta,
Kvar finns bara frustration,
Irritation och aggression.
Gå du bara, lämna mig ifred,
Jag klarar mig bättre på egen hand.

(Lämna mig inte, stanna kvar!)

Orden piskar, tomheten bränns,
Övergivenhet, självförakt,
Helvete, vad det känns,
Allt går för fort,
Jag hinner inte med,
Det skrämmer mig,
Vad är det som händer?

(Kom tillbaka!)

En tom lägenhet som ekar av saknad,
Sorg och missförstånd,
Avsaknad av känslor,
Och ändå fylls tomrummet av,
Sorg, kärlek och förlorad vänskap.

(Jag älskar ju dig.)

Förvirrade känslor,
Frustrerande panik,
Jag skriker, skriker, skriker,
Ut alla kvävda känslor av,
Kärlek och naivitet.

(Varför blev det såhär?)

Jag har gjort slut med en pojkvän,
Förlorat en vän, en livskamrat,
En trygghet att vila mig mot,
Den person som fått världen att snurra,
Och hindrat mig från att falla.

(Hur ska jag hålla mig över ytan utan dig?)

Alla gånger som du tröstat mig,
Hållit om mig, funnits där för mig,
Hindrat mig från min maniskhet,
Fått mig att slappna av och somna i din famn,
Dragit upp mig från stupet innan jag,
Fallit in i ett oändligt mörker,
Med vassa taggar och blodiga galler,

Instängd i hopplösheten.

(Vart finns den hjälpande handen nu?)

Allt var inte bra mellan oss,
Jag mådde så in i helvete dåligt ibland,
Du bedrog mig, du spottade på mig,
Du behandlade mig som luft,
Som om jag inte existerade.

(Men jag var din luft.)

Tomma hot, meningslösa ord,
Tyckte du,
Men det blev vårt avslut,
Det ledde till vår uppgörelse,
Plötsligt var mina ord inte längre,
Tomma hot, meningslösa ord.
Plötsligt fick de en mening.

(Varför insåg du inte det tidigare?)

Jag försökte varna,
Försökte öppna dina ögon,
Men du spelade monopol med mina känslor,
Ett känslomässigt monopol,
Där min kärlek inte var mer värd,
Än några hotell på Norrmalmstorg.

(Hur kunde du göra så mot mig?)

Nu har jag raserat din värld,
Vår värld,
Min trygghet,
Tappat fotfäste,
Gått vilse i trassliga virrvarr av känslor.

(Var är min kompass när jag behöver den?)

Du har alltid lett mig på rätt spår,
Visat mig vägen,
Den normala vägen,
Bort från maniska anfall,
Tokiga infall,
Och depressiva perioder.

(Vem ska kunna stoppa mig nu?)

Men kanske var vi för olika?
Vi har på något vis alltid levt i olika världar,
Du har nog aldrig riktigt förstått mig,
Inte sett vem jag verkligen är,
Eller accepterat min mörka sanning.

(För hur skulle du nånsin förstå?)

Kanske har vi alltid vetat att det skulle bli såhär,
Men vi har skjutit på det,
För vi hade det ju så tryggt,
Med rutiner och inte alltför många,
Långa sömnlösa nätter.

(Men var fanns du i min ångest?)

Jag har alltid någonstans känt,
Att jag varit för konstig för dig,
Att du inte velat se mig,
För den jag egentligen är,
Inte velat se bortom det påklistrade skalet.

(Vem är jag egentligen?)

Vart i helvete är mitt liv på väg,
Vart ska jag ta vägen?
Min enda trygghet har jag stött bort,
Famlar nu i mitt ensamma mörker,
Utan något ljus i tunneln,
Och utan någon ryggrad.

(Varför inte göra slut på skiten?)

Vilse, ensam, famlar i mörkret,
Snubblar, tappat fotfästet, ramlar omkull,
Drunknar i ett hav av lera och taggiga snår,
Kan inte andas, inte se, inte resa mig,
Paniken kväver mig,
Jag får ingen luft.

(Hur ska jag någonsin ta mig upp igen?)

Ångest, smärta, sorg, 
Jag är så ensam, så rädd,
Vem ska nu hålla mig i handen,
Och leda mig genom livet?

(Snälla, kom och skräm bort mörkret!)

Jag älskar dig så oerhört,
Men känslorna finns inte längre kvar,
Jag vill ha dig som vän,
Men det vet du inte om du klarar av,
Det är som en kniv genom hjärtat,
Som om du skär upp min rygg,
Med en oslipad brödsåg,
Bänder upp mitt skinn,
Och låter blodet långsamt sippra ned,
För min nakna kropp.

(Och du som alltid varit så rädd för blod.)

Skrämmer jag dig verkligen så?
Är dina känslor så starka att du inte vågar vara nära?
Kommer du aldrig någonsin igen,
Vilja vara hos mig,
Ge mig en kram,
Och viska att allt kommer att bli bra?

(När har du någonsin gjort det verkligen menat det?)

Nu är jag ensam kvar,
Dränkt av salta tårar,
Som svider längs mina,
Tårdränkta kinder,
Bedövad av de elaka rösterna i huvudet,
Som skriker och skäller och tjatar,
Kan ni inte bara hålla käften?
Lämna mig ifred!

(Jag vill inte ha er här.)

Kanske är det här slutet,
På sagan utan lyckligt slut,
Känslomässig bankrutt,
Hotellet har gått i konkurs,
Nu finns bara tomma baracker,
Fulla av skit och gammalt bråte,
Som inte längre duger något till,
Som för länge sen är kasserade,
Meningslösa, värdelösa.

(Precis som jag.)

Bild

Regnets melodier

Regnets smattranade mot rutan,
Befriar mig från min ängslan,
Ångesten gömmer sig i skuggorna,
När tryggheten tränger fram genom stuprännorna.

Regnet spelar på mina trumhinnor,
Trollar fram melodier av ångestbefriande minnen,
Tårarna forsas bort och blandas ut,
Och bäcken lockar fram virvlar av lekfullhet.

Solens nyfikna strålar tittar fram,
Och skapar ett spektrum av vackra färger,
Stänk av glädje sprider sig över himlen,
Och omfamnar vilsenhetens mörker.

Väderbitna ekar slår försiktigt rot,
Och grenarna sträcker mig uppåt,
Tills jag bländas av regnbågens artilleri,
Och vilar i själens färgglada ensamhet.

Bild

Skärvor av krossat glas

Jag minns så väl vad kemiläraren en gång talade om för mig: ”Krossat glas läggs i särskilda behållare efter laborationen. Det får ej blandas med det andra.” 

Överallt ser man människor som endast är spillror av sina forna jag. De är vackra konstverk som trasats sönder, glasskärvor som kastats bort. I särskilda behållare.

Bild