Söndertrasade själar

Folk brukar tro att jag är från vettet,
Men i stället för att försöka reparera,
Vill de diagnosticera och placera,
Fånga, straffa, låsa in och glömma bort.

Denna ständiga känslomässiga abort,
De lämnar mig aldrig ifred,
Jag får aldrig, på riktigt, vara med,
I deras gemenskap finns för mig bara utanförskap.

Jag lägger min sista energi på att skapa,
Livfulla färger och mönster,
Jag målar hus med öppna fönster,
Där jag släpper in de som behöver.

Där samlar jag all kärlek jag har över,
För att rama in sorgsna söndertrasade själar,
Som hela livet blivit trampade på sina hälar,
Och spottade på tills de drunknat i självförakt.

Akta er för att komma för nära vårt tilltufsade kollektiv,
Taggarna är utåt för er som inte menar väl,
För er som alltid följt oss hack i häl,
Och våldtagit oss med era falska spel.

Dagen kommer då ni ser er själva i spegeln,
Och riktar glåporden inåt som vassa spikar,
Ni kommer att överösa er själva med elaka pikar,
Tills spegelglaset krossas likt de själar ni trasat sönder.

Då har ni ingen sköld som skyddar mot omvärldens dömande blickar,
Då kommer ni att blottas för oförståndets vanmäktiga beteende,
Ni kommer att krossas av människans hånfulla leende,
Och innerligt önska att någon räckte er handen.

Bild

Intellektets paranoia

Snubblar på livets olycksaliga leende,
Halkar på den otillgängliga tillgängligheten,
Faller handlöst mot den oframkomliga asfalten,
Skrapar upp gömda sår av inre smärta.

Där ord skapas av misär,
Och skrik döljs av djupt ingrodda hemligheter,
Som gömmer sig i venerna och kapillärerna,
Pulserar omkring tillsammans med trögflytande blod.

Hjärtat bultar sakta,
Långsamma slag som knappt hörs,
Och än mindre syns,
För någon annan än min inneboende ensamhet.

Kval, envishet, rädsla och självförakt,
Brottas om det ekande utrymme,
Som knappt existerar och ändå känns överväldigande,
Stort, mäktigt och ödsligt.

Där själen har flytt kroppen,
Tagit den villkorslösa kärleken och naiviteten med sig,
Och lämnat plats för inget annat än,
Tvivel, illamående och obehag.

Där hjärtat inte litar på någon eller något,
Smyger omkring misstänksamt och dokumenterar,
Misstänkta beteenden, handlingar, leenden,
Snabba rörelser, höjda röster och illvilliga blickar.

Där intellektet misstror hjärtat och skapar egna tolkningar,
Där känslor betraktas som virus i systemet,
Där signaler av upprymdhet är lika med brister,
Förödande skavanker som skvallrar om felkonstruktion.

Hjärtat bultar snabbt, slår några extra slag;
Korrumperat? Svagt? Vanställt?
Bäst att stänga av det, föra bort det,
Sälja det till högst bjudande på auktion:

”Hjärta ur funktion,
Rostigt och trasigt,
Det har älskat i många år,
Men har nu mist sin förmåga,

Perfekt för den som vill ha något att,
Putsa, restaurera, laga,
För den som vill älska,
Så att hjärtat börjar slå igen.”

Bild

Den felande länken

Ligger hopkrupen på den söndertrasade källarmattan,
Nedslagen av mina egna tankar,
Stympad av mina förlorade drömmar,
Trampad på av den mörka hopplösheten,
Och utmattad av det långa sökandet efter frihet.

Har förlorat förmågan att känna något annat än desperation,
Och mina tankar går i så många olika riktningar samtidigt,
Att jag inte ens orkar fundera över,
Varför allt blivit som det blivit.

Det är jag som svartar ned,
Som gör det ljusa mörkt,
Och förvandlar prinsessor,
Till monster.

Det är jag som är,
Solförmörkelsen;
Den felande,
Snärjande,
Länken.

Bild