Du har förpestat min själ,
Spridit gift i min kropp,
Du kan inte mena väl,
Snälla låt det ta stopp.
Varma smekningar, ljuva löften,
Kalla handlingar, svekfulla ord,
Din iskalla list har huggit mig i höften,
Du kallar det kärlek, jag kallar det mord.
Svallande känslor, het romantik,
Förtrollar mig, raderar mitt förstånd,
Fyller mina vener som giftig arsenik,
Försöker kravla mig upp, men jag är ur stånd.
Stjärnornas lyster bländar mig,
Svävar tyngdlöst omkring i rymdens ovisshet,
Euforin räcker mig handen och säger hej,
Tappar balansen, till mitt stora förtret.
Kvar är endast tystnadens sot,
Som fängslar kärleken med bojor,
Vad har jag att sträva mot?
Färgglada regnbågar, lekfulla kojor?
Varför tappade jag naiviteten på vägen?
Vad hände med det ändlösa modet?
Varför brändes mina vackra drömmar?
Var de utdaterade, inte på modet?
När det är modernt att leva i tragedi,
I krossade drömmar av glas,
Vad händer då med livets magi?
Ska livet alltid bestå av kras?
Eller är det här bara en fas?
När ska jag kunna förlita mig på kärleken än en gång,
Släppa kontrollen och flyga iväg på dess sköra vingar?
När ska jag luta mig mot din trygga famn, din vackra sång,
Och njuta av ljuv musik och glittrande klockor som klingar?
När ska jag sluta vara rädd för att kärleken förringar?
Kommer jag någonsin igen drömma vackra drömmar,
Ryckas med av min tidigare så färgglada naiva fantasi?
Kommer jag någonsin slippa ett hjärta som ömmar,
Och kaotiska känslor som ständigt skapar ramaskri?
Kanske gömmer sig tryggheten nånstans inuti?
trubbelmakaren 